Grattis mamma!

I måndags skulle min älskade mamma ha blivit 69 år....

För ett år sedan var jag gravid i v 30/31 och jag var hos mamma på sjukhuset varje dag. Det var den 3 november som vi fick beskedet om att mamma hade två blödande hjärntumörer....

Känslan av att ta emot ett sådant besked går inte att beskriva... det var som om någon ryckte undan mattan jag stod på... samtidigt som jag ville vara stark och stötta mamma, samtidigt som jag var gravid, samtidigt som jag var livrädd för att mamma inte skulle finnas där när jag skulle bli mamma.... USCH! Varför blev det egentligen så här....?! Det är en fråga som jag har ställt mig många gånger.... varför just jag? Hade inte jag haft det tungt redan? Var mamma verkligen tvungen att dö 3 veckor innan Ebba föddes!? Mamma levde i 32 dagar efter det att vi fått beskedet om tumörena och det gick nog inte en enda dag utan att mamma sa: bara jag får leva så att jag får se ditt barn.... Men så blev det inte, någon ville något annat....

Det går inte en dag utan att jag tänker på mamma... jag föreställer mig henne i sin morgonrock och sina tofflor... det var så hon var klädd sista gången vi var hemma hos henne - mamma fick komma hem från sjukhuset några dagar och jag tog en paus på en dag, nästföljande dag åkte jag dit för att sova hos henne tills hon kom in på sjukhus igen och när jag kom till henne stod hon i hallen i sin beiga morgonrock och i sina grå tofflor och kramade om mig och hälsade mig välkommen.... jag känner kramen och doften fortfarande men jag är rädd för att minnet ska tyna.... Min vackra mamma....
Snart har det gått ett år sedan hon gick bort.... i eftermiddag blev det klart att jag kommer att vara i Stockholm den dagen - så då ska jag till Skogskyrkogården där vi höll begravningsakten... det känns väldigt bra.

Usch och fy, nu får jag torka tårarna - för nästa inlägg kommer att innehålla en rad fina bilder på vår lilla prinsessa....